Vid inflyttning i lägenheten fick vi “ärva” en tvättmaskin från föregående hyresgäst. Kanon tyckte vi som ändå tänkt skaffa en sån där maskin som gör att man slipper trängas med andra tvätterister i ett litet hus långt bort från lägenhetens trygga vrå.
Maskinen ser okej ut, inget modernt vidunder med display men den kunde se värre ut. Det som gör den speciell är att den har ett lynne som en femåring. Det måste onekligen lockas och pockas en del innan man får sin vilja igenom och lyckas förmå den till att utföra sina tjänster.
Första gången vi skulle tvätta startade den ganska kvickt som att förvissa oss om att den visst kan om den vill och att vi inte skulle fundera på att slänga ut den för en nyare burk. Andra gången tvärvägrade den i två dagar trots upprepade försök, och då hade vi ändå inte matat den med supersmutsiga kläder som kanske kunde fått den på extra dåligt humör. Till slut gav den med sig när Julia smekte den försiktigt över temperaturväljarvredet.
Tredje gången var det slut på daltandet och efter att ha upprepat startproceduren 34983758 gånger så smällde jag till luckan hårdare än vanligt. Ögonblickligen lät den sig bevekas och det välbekanta (och välkomna) ljudet av när vår trotsåldersmaskin lapar i sig vatten bred ut sig i badrummet. Lycka.
När den väl kommit igång har den dock inga problem med att slutföra vad den påbörjat. Det gäller alltså bara att lura ut vad som triggar igång den. Det verkar onekligen som nån sort glapp och så småningom kanske vi harmoniserar oss med den och lär oss dess nycker så att vi kan tvätta när vi vill…