Jag har tidigare utvärderat LTSP och när ett av Julias filsystem igår fann för gott att lämna jordelivet var det dags att ta tag i projektet, att påbörja migreringen till en centraliserad datormiljö med tunna klienter. Det finns många fördelar med en dylikt upplägg och naturligtvis ett antal nackdelar på köpet (mer om detta en annan gång).
Julias f.d. arbetsstation har nu alltså blivit en LTSP-klient som när den startar bootar en Linuxkärna som fysiskt finns lagrad på mrbarton. Själva startprocessen är lite småtuff:
1. Moderkortets BIOS är inställt på att “boota” via LAN och nätverkskortet frågar efter en lämplig DHCP-server
2. Mrbarton rycker ut och inser att just den MAC-adressen är okej och ska mappas till en viss IP-adress.
3. Mrbartons DHCP-server inser även att klienten är en PXE-klient och borde få pxelinux.0 skickad till sig.
4. Klieten kör denna startfil och frågar därefter om en konfigurationfil som talar om var just den klienten kan hitta sin kärna och initrd (man kan alltså ange olika konfigurationer för olika grupper av klienter eller enstaka klienter enligt ett fiffigt system).
5. Kärnan och initrd-filen laddas över via tftp.
6. Klienten drar igång kärnan.
7. LTSP är konfigurerat så att klienten får en grafisk inloggning mot Mrbarton och användaren (Julia) kan logga in.
I nuläget är det alltså min arbetsstation, Mrbarton, som agerar LTSP-server och det duger den till. Inom sinom tid ska dock även jag arbeta vid en klient, exempelvis denna. Då kommer ljudvolymen i kontoret att kunna sänkas till ett minimum när Mrbarton står och surrar i kapp med Webbservern II i ett helt annat rum.
Som bonus löste även detta de problem som Julia haft med ljudet samt utskriftsmöjligheterna från sin arbetsstation. Nu kan Mrbarton spela upp ljud samtidigt åt båda datorerna och Julia kan skriva ut lika bra från sin klient som jag kan från Mrbarton. Småkul.