Samma gamla vilopuls

En liten varning utfärdas för att detta inlägg balanserar på gränsen för vad som kan anses vara “god ton”. Kort och gott ett något skrytsamt inlägg.

Nån gång då och då har jag funderat på vad jag har för vilopuls. Man bör ju ha lite lugn och ro samt pågående tankeverksamhet för att hinna och komma ihåg att kontrollera detta innan man börjar aktivera sig på morgonen. Visst, man kan lägga sig ner mitt på ljusa (snart mörka) dagen och varva ner men det gör man ju inte…

Hursomhelst, till saken. Imorse infann sig de ovan beskrivna förutsättningarna och jag tog några lugna steg för att hämta pulsklockan (Garmin Forerunner 305) och därefter återvända till sängen. Efter ett tag stabiliserade sig pulsen kring 40 och låg som lägst några sekunder på 39.

Jag har för mig att jag låg på 40 nånting vid mönstringen vilket skulle betyda att jag inte tappat särskilt mycket i kondition sen dess. Glädjande.

Om man slår lite i sitt uppslagsverk, dvs wikipedia, kan man (åtminstone för stunden) läsa följande om puls:

Vilopuls, den puls brukar man ha när man vaknar eller när man har vilat under en längre tid. Vilopulsen är ett mått på hur god kondition man har. Är man i normal form ska ens vilopuls ligga på omkring 60 – men genomsnittet är 72. Har man bra kondition ligger ens vilopuls förmodligen runt 50 – tävlingscyklister eller längdåkare har ofta en vilopuls som ligger omkring 35.

Jag kollade även upp att längdskidslegenden Gunde Svan, enligt egen utsago, hade 32 i vilopuls som lägst.

Om min pulsmätning och wikipedias vilopulsuppfattning är korrekta skulle det betyda att jag inte är hiskeligt långt från elitkondition?! Känns ju lite skumt, får nog forska lite mer i detta. Till saken hör att jag inte tränat kondition i någon större omfattning utan lagt mitt krut på styrketräning de senaste månaderna.

Nästa experiment är att sova med pulsklockan på en natt och därefter studera pulsgrafen för att se hur den varierar under natten.